Blåpolitik i ett nötskal

Regeringen har beslutat att höja avgiften på SL-kort med 100 kronor per månad, vilket Torbjörn Rosdahl (M) tycker är detsamma som att äta tre chipspåsar mindre i månaden. "Jag antar att det i familjen är två vuxna som jobbar" är hans kommentar till hur mycket årskostnaden blev för en familj. Han menar att med den blåa politiken har alla som arbetar fått mer i plånboken och då har man också råd att betala lite extra för att åka kollektivt.

Det är så jävla typiskt borgarsnack. Sänker vi skatterna så får de som arbetar mer i plånboken, och kan själva betala den välfärd de vill ha (och har definitivt råd med chips). Men, Torbjörn, hur är det med de som inte arbetar, de som räknar varje krona för att få pengarna att räcka varje månad? Hur är det med studenter, pensionärer, arbetssökande och sjukskrivna? De har knappast fått mer pengar med er politik, snarare tvärtom. Men det är klart, de räknas ju inte in i det moderata system som kallas samhälle, så de är väl inte värda att åka kollektivt. Jag vill istället att vi betalar lite mer solidarisk skatt för att gynna de mindre lottade i samhället så även de har råd att åka buss.

En regering ska också aktivt verka för att det ska bli billigare och smidigare att åka kollektivt för att spara på miljön. Punkt!

Föräldraförsäkringen

I helgen var jag i Stockholm och träffade ett helt gäng smarta brudar (och ett par killar) på Feministiskt forum. Det var en grym helg på många sätt, och på lördagen var det flera intressanta föreläsningar/samtal, bl.a. lärde jag mig mer om föräldraförsäkringen. Jag har tidigare sagt att det är den enda frågan inom vänsterpartiet som jag inte bestämt vad jag tycker om. Jag har läst kurser i Amning och Spädbarnspsykologi, plus att min mamma var hemma med alla fyra barnen, så det är klart att jag förut har tänkt att det är så det ska se ut när en familj får barn.

Men jag har faktiskt börjat se det mer logiskt än så, och framför allt mer jämställt. Alla forskare är överens om att amning är det bästa för barnet - men det har visat sig att det till stor del handlar om kroppskontakten. Många som matar sina barn med flaska tar inte av sig så att barnet känner kroppsvärmen. I den senaste kursen jag läste lärde jag mig att det är kroppskontakten första sex månaderna som gör att barnets hjärna utvecklas, vilket gör att man får mindre problem med koncentrationssvårigheter och faktiskt också mindre allergier och färre fall av fetma. Intressant!

Sen är självklart bröstmjölkens innehåll otroligt viktigt, jag erkänner mig vara amningsförespråkare efter de kurser jag läst - MEN kvinnan kan ju vara hemma första tiden medan man helammar. Hur många av föräldralediga mammor helammar egentligen under hela föräldraledigheten? Inte många. Sen är det denna hemska provocerande debatt Lasse startade med anledning av bröstpump. Men vad i hela friden är det egentligen folk är så rädda för? Jag tror många mammor bara tänker av gammal vana att amningen är något mellan mor och barn, utan att reflektera över hur utanför det gör mannen. Jag har hört alldeles för många kommentarer om att "kvinnan är skapad att föda barn och det är mest naturligt att hon också uppfostrar barnet". Jaha, men då ska mannen ut och jaga också, för det är därför han är skapad som fysiskt överlägsen kvinnan!

Iallafall, det var inte amningen jag skulle prata om nu, utan föräldraförsäkringen. Vad är det som säger att en kvinna är mer lämpad att ta hand om ett barn än en man? Att säga att kvinnan har ett annat band till barnet eftersom hon burit det, är för mig ännu en anledning till att pappan bör vara hemma mer så han också får chansen att bilda ett eget band med sitt barn. I en undersökning som kamratposten gjort svarade barn på frågan vem de går till för att prata när de är ledsna och svaret blev:
1. Mamma.
2. Kompis.
3. Någon annan.
4. Ingen alls.
5. Pappa.
De allra flesta av svenska barn håller alltså hellre det ledsna inom sig, än att de går och pratar med sin pappa! Bara denna undersökning borde få alla att framhålla vikten av individualiserad föräldraförsäkring.

Ja men, säger många, min man tjänar mer än mig och därför förlorar vi minst pengar om jag är hemma mer, och det må så vara. Men jag tycker att det är värt en något sänkt materiell standard till förmån för jämställdhet och framför allt till förmån för att mitt barn känner att hen har två föräldrar som är precis lika närvarande. Det är för barnets skull. En annan ursäkt för ojämställd fördelning kan vara att mannen har svårare att gå ner i tid då hans arbete är sådant att han behöver finnas på plats, till skillnad från kvinnan som kanske har ett skiftjobb där andra gör jobbet när hon är borta. Alla dessa ursäkter visar på hur inpräntat det är i våra hjärnor att mannen står över kvinnan, att maktordningen i samhället är starkt patriarkaliskt.

Det finns ALLTID ursäkter för ojämställdhet. "Det passar oss bäst i nuläget". Det finns alltid ursäkter, och det är det som är det olyckliga. Det är svårt att få föräldrarna att vara hemma lika mycket när de måste sänka sin materiella standard på grund av det. Det är svårt att övertala kvinnor och män att deras arbeten är lika mycket värda - och det gäller även VAB-dagar.

Jag vill iallafall att mina barn växer upp med två föräldrar som är precis lika närvarande, och jag vill inte ta ifrån Niklas förmånen att ha det totala ansvaret för våra barn, som kommer att stärka honom i sin papparoll. Att barnet på köpet får en jämställd syn på familjeliv och arbete är bara en bonus.

PS. Dessutom kommer en individualiserad föräldraförsäkring (och jämnare fördelning av VAB-dagar) på sikt att bidra till arbetet om lika lön oavsett kön. Arbetsgivare kommer inte längre att kunna missgynna kvinnors löner med anledning av barn, vilket faktiskt är ganska rationellt i dagens samhälle där mammor är hemma med barnen mycket mer (och därför arbetar mindre) än män. DS.

Världens mest jämställda land

På lördag befinner jag mig i Stockholm för att gå på Feministiskt forum.
Häng med du också, det blir grymt!

bin Ladin

Nyheten kom igår morse till Sverige: bin Laden är död, skjuten av USAs militär. En tio år lång jakt är slut, och hela USA jublar euforiskt. Det enda jag tänker på är det fruktansvärda i att ett helt land jublar över att en människa har dött. Och tror verkligen USA att hotet (deras eget krig) är över nu? De har jagat en människa i tio år, för att han påstås ligga bakom 11/9-attacken. TIO år har de jagat honom, och nu jublar ett land för att de LYCKATS med prestationen att skjuta en nisse i luften.

Jag kommer inte att försvara bin Ladin, även om jag vill framhålla att det alltid finns två sidor av varje mynt och jag är fullkomligt övertygad om att USA har gjort betydligt värre saker än bin Ladin och hans kompisar. Men är det inte lite äckligt att Obama - fredsprisvinnaren - sitter och tittar på en skärm när denna "operation" mördar en människa, och därefter går ut i TV och med ett förnöjt och victorious ansikte deklarerar att de lyckats skjuta den jäveln, och dessutom tar upp sorgen USA kände kring 11/9. Jag blir äcklad. Det är så många olika saker som ligger bakom hans "Justice has been made". Hämdlystenhet, våldsglorifierande och en aning dold rasism. Och hans "God bless America" gör mig illamående och gör att jag funderar på exakt vad som är skillnaden mellan honom och de han krigar mot. Jag ger honom dock en eloge för att han lyfter fram att bin Ladin inte är dödad för att han är muslim utan för att han är massmördare. Frågan är hur många som förstår innebörden av de orden.

Jag tror att USA jublar mycket för att de väntat i 10 år på att se någon seger i ett krig som hittills inte kommit någonstans. Den officiella anledningen till att USA invaderade Afghanistan var att döda Usama bin Ladin och därmed utrota al-Qaida, och nu tror folket att kriget snart ska vara över. Men I've got news for you: Våld föder våld. Det finns alltid något annat sätt. Varför tillfångatog de inte in Ladin, så han fick stå till svars för vad han gjort? Hur många oskyldiga har styrkorna mördat i tron om att de skulle kunna vara bin Ladin?

Jag nämnde att det finns två sidor av alla mynt. Alla i västvärlden, inklusive vi i Sverige, har sett bin Ladin som en massmördare som är en symbol för USAs motstånd, som hatar kristna och sitter i en grotta och planerar dåd mot USA. En muslim som en symbol för alla andra muslimer - ett hot mot oss civiliserade människor... Ungefär 2700 personer dog 11/9, men al-Qaida har utfört betydligt fler dåd mot sina egna länder, mot afghaner, irakier pakistaner och säkert många, många fler civila - varav merparten är just muslimer. Tänk på det. Jag kan inte nog understryka att muslimer, precis som kristna och alla andra, fortfarande är individer. Ingen förtjänar att få en etikett: "Terrorist".

Det är säkert sant att världen blivit en bättre plats utan bin Ladin. men jag tänker främst på de förtryckta i östvärlden, och hoppas att det är ett steg på vägen till att al-Qaida och andra juhadistgrupper upplöses.

Om engagemang

Ibland går det flera veckor utan att jag har energi nog att knåpa ihop ett blogginlägg. Ofta tror jag att jag måste vara på det rätta revolutionistiska humöret för att det ska vara inspirerande och intressant nog att läsa, och ärligt talat är det inte alltid man sitter här hemma och känner att ens egna tankar är särskilt intressanta för omvärlden.

Det går också i perioder vad krutet läggs på. Nu har det varit en period där jag funderat mycket kring mitt arbete och privatliv, och då blir det inte särskilt intressanta inlägg. Dock har ämnet feminism smugit sig in mer och mer i mitt medvetande senaste veckorna, både i privatlivet, arbetet och politiskt. Jag har alltid sett mig som feminist och verkat för ett jämställt samhälle men det är nog först nu som jag förstått innebörden och bredden i arbetet, och hur stort problemet egentligen är. Jag har börjat se med genusperspektiv på precis allt, och i stort sett allt jag ser (reklam, löner, shopping, tv-program och filmer, vänners kommentarer, grupper på fb...) visar hur självklart patriarkatet är, och hur inpräntat det är i människors medvetande. När jag protesterar mot Karlstadkalaset tycker många av mina vänner att det är ett fånigt uppror och att det är bra att det finns något för både tjejer och killar. När jag beklagar mig över Jack & Jones reklamfilm tycker flera att den är rolig och att man borde lägga sin energi på andra viktigare saker än reklamfilmer. Men det handlar ju om en så viktig fråga, feminism och jämställdhet, som genomsyrar precis allt jag ser. Varför finner vi oss i detta? Mina små kamper för till synes småsaker grundar sig i en mycket större fråga, och man måste börja någonstans. När vi vill bekämpa mobbing, droger och rasism är det nolltolerans som gäller. Från och med nu ställer jag mig bakom nolltolerans mot könsskillnader och antifeminism - och det innebär att jag kommer fortsätta bojkolla jippon i stil med Karlstadkalaset, och kommer fortsätta irritera mig på reklamfilmer i stil med Jack & Jones. Även de små striderna kan vara del av ett större engagemang.

Håkan Juholt

Har just sett på Håkan Juholts linjetal, jag vet att jag är sen med detta men nu har jag i alla fall sett det. Jag måste säga att när Juholt presenterades som partiledare var jag, liksom många andra, skeptisk. Jag hade aldrig hört talas om människan och jag hade hoppats på Veronica Palm eller någon annan kvinna. Men efter att ha sett Juholts linjetal har jag ändrat uppfattning. Han verkar vara en äkta socialdemokrat, med hjärtat till vänster och med blicken framåt. Jag tycker mig se att han är förbannad på den politik som förs idag och att han är redo att börja kampen om ett bättre samhälle redan idag. Han tar upp viktiga frågor såsom skolan och omsorgen, kvinnors ställning i världen i stort, arbetspolitik och inte minst barnfattigdomen. Trots att Juholt ser ut som en pensionerad Super Mario tycker jag att han ser snäll och ärlig ut.

Ni kanske undrar varför jag som vänsterpartist lovordar en socialdemokratisk ledare, eller kanske gör ni inte det. Trots att min framtidsdröm såklart är ett vänsterstyre, vet jag att det svenska samhället har långt kvar att gå innan vi är där. Socialdemokraterna har samma grundinställning i de viktigaste frågorna, även om vi skiljs åt i många andra frågor. Men om socialdemokraterna hittar tillbaka till sin vänsterposition, vilket det låter på Juholt som de kommer att göra, är det självklart en välkommen förändring. Det är slut på att gulla med de blå. Det är slut på att tumma på de viktiga frågorna för att vinna röster - röster vinns genom att föra en tydlig oppositionspolitik som svenska folket känner igen sig i. 

Jag hoppas att Juholt fortsätter i samma anda som i linjetalet. Jag hoppas att socialdemokraterna växer och för en tydlig vänsterpolitik. Lycka till!

Kungahuset

Jag hade tänkt att skriva ett långt inlägg om det bisarra i att kungafamiljen begär mer pengar från staten, men när jag hittade David Levins / Mathias Anderssons artikel kändes det överflödigt - jag länkar till den istället!

Jag gillar särskilt meningen: - "Jag har noterat att man inom kungahuset har en förkärlek för att åka konvoj. Kanske kan man se över möjligheterna att samåka med andra kungahus för att på så sätt dela på utgifterna."

Den äkta socialisten

Det är idag 25 år sedan Olof Palme blev skjuten, vilket såklart kräver ett inlägg till hans minne. Palme dog mer än ett år före jag föddes, så jag är inte lika insatt i hans politiska engagemang som de som var med på hans tid. Jag tycker inte att man ska glorifiera människor bara för att de dött en tragisk död, och jag tror säkert att Palme var långt ifrån perfekt. Det jag vet dock, är att hans hans ideologiska engagemang var öppet och ärligt på ett sätt som få politiker är idag. Palme stod upp för att han var demokrat och socialist, och ideologin var tydlig i hans politik. Idag går fler och fler politiska sammansättningar inåt mitten och är rädda för att prata ideologi av den patetiska anledningen att de kan förlora tveksamma röster.  Jag tror att vänstersidan, och då framför allt socialdemokratin, skulle tjäna på att gång på gång uttala sina ideologiska preferenser. I de senaste valen har ideologierna gömts bakom frågor om sjukförsäkring och privata vårdcentraler, men få debatter har handlat om själva ideologin bakom åsikterna i dessa frågor. Detta resulterar såklart i att folk har svårt att veta vad de ska rösta på, och att de "Nya Moderaterna" vinner röster trots att de är samma parti som de var när de var uttalade kapitalister. Det var ett sidospår, åter till Palme.

Jag är, liksom Palme, stolt socialist. I de fall där liberaler erkänner att världen är orättvis, säger de "Deal with it". Socialister däremot kommer aldrig att ge upp kampen om ett samhälle som är till för alla, och kommer aldrig finna sig i de orättvisor som drabbar så stora delar av vår befolkning. Jag håller kvar vid min plats långt till vänster på den politiska skalan och jag hoppas att den blivande socialdemokratiska ledaren ställer sig upp och försvarar socialismen, för det är i den som även socialdemokratin bottnar.

Vad trodde du, Björklund?

Idag kom nyheten att Björklund ger kritik till flera friskolor för att de låtit vinst gå före kvalitet. Flera friskolor har satsat på att tjäna pengar och har dragit in på både skolbibliotek, skolsköterskor och kuratorer. Jag bara undrar, hur kunde herr Björklund tro att det skulle bli något annat när han privatiserade skolan? Privatiseringar inom välfärden, oavsett om det handlar om skolor och dagis, vårdcentraler, äldreboenden eller sjukhus, kommer alltid innebära en förlust av kvalitet till förmån för vinstpengar. Jag tycker inte det är rätt att en nisse kan starta en egen skola och sen tjäna massor med pengar i ett skatteparadis, på bekostnad av barn och ungdomars skolgång. Jag tycker istället att man för dom pengarna som vederbörande tjänar på skolan ska satsa på fler lärare, fler kuratorer, skolsköterskor, specialpedagoger och kostansvariga.

Björklund ger nu kritik till skolorna, vilket såklart är ett bra drag av honom. Men det kommer inte gå att undvika att detta sker, så länge som privatiseringen av skolan pågår. Det kommer alltid finnas (många) personer som är ute efter att tjäna pengar på bekostnad av kvalitet, vilket leder till att barn i Sverige inte får en jämbördig skolgång oavsett var de bor och studerar. Det får helt enkelt inte ske inom välfärden, det är inte värdigt ett land som vill kalla sig demokratiskt och jämställt.

Äntligen!

Hallelujah! Mubarak har avgått, och jag hoppas av hela mitt hjärta att nästa styre blir mer humant, rättvist och demokratiskt. Revolutioner kan ge resultat, folket röst kan höras, och bara man kämpar för vad som är rätt så gör man världen till en lite bättre plats. Det finns mycket att tolka in i denna historiska dag!