Om engagemang

Ibland går det flera veckor utan att jag har energi nog att knåpa ihop ett blogginlägg. Ofta tror jag att jag måste vara på det rätta revolutionistiska humöret för att det ska vara inspirerande och intressant nog att läsa, och ärligt talat är det inte alltid man sitter här hemma och känner att ens egna tankar är särskilt intressanta för omvärlden.

Det går också i perioder vad krutet läggs på. Nu har det varit en period där jag funderat mycket kring mitt arbete och privatliv, och då blir det inte särskilt intressanta inlägg. Dock har ämnet feminism smugit sig in mer och mer i mitt medvetande senaste veckorna, både i privatlivet, arbetet och politiskt. Jag har alltid sett mig som feminist och verkat för ett jämställt samhälle men det är nog först nu som jag förstått innebörden och bredden i arbetet, och hur stort problemet egentligen är. Jag har börjat se med genusperspektiv på precis allt, och i stort sett allt jag ser (reklam, löner, shopping, tv-program och filmer, vänners kommentarer, grupper på fb...) visar hur självklart patriarkatet är, och hur inpräntat det är i människors medvetande. När jag protesterar mot Karlstadkalaset tycker många av mina vänner att det är ett fånigt uppror och att det är bra att det finns något för både tjejer och killar. När jag beklagar mig över Jack & Jones reklamfilm tycker flera att den är rolig och att man borde lägga sin energi på andra viktigare saker än reklamfilmer. Men det handlar ju om en så viktig fråga, feminism och jämställdhet, som genomsyrar precis allt jag ser. Varför finner vi oss i detta? Mina små kamper för till synes småsaker grundar sig i en mycket större fråga, och man måste börja någonstans. När vi vill bekämpa mobbing, droger och rasism är det nolltolerans som gäller. Från och med nu ställer jag mig bakom nolltolerans mot könsskillnader och antifeminism - och det innebär att jag kommer fortsätta bojkolla jippon i stil med Karlstadkalaset, och kommer fortsätta irritera mig på reklamfilmer i stil med Jack & Jones. Även de små striderna kan vara del av ett större engagemang.

Håkan Juholt

Har just sett på Håkan Juholts linjetal, jag vet att jag är sen med detta men nu har jag i alla fall sett det. Jag måste säga att när Juholt presenterades som partiledare var jag, liksom många andra, skeptisk. Jag hade aldrig hört talas om människan och jag hade hoppats på Veronica Palm eller någon annan kvinna. Men efter att ha sett Juholts linjetal har jag ändrat uppfattning. Han verkar vara en äkta socialdemokrat, med hjärtat till vänster och med blicken framåt. Jag tycker mig se att han är förbannad på den politik som förs idag och att han är redo att börja kampen om ett bättre samhälle redan idag. Han tar upp viktiga frågor såsom skolan och omsorgen, kvinnors ställning i världen i stort, arbetspolitik och inte minst barnfattigdomen. Trots att Juholt ser ut som en pensionerad Super Mario tycker jag att han ser snäll och ärlig ut.

Ni kanske undrar varför jag som vänsterpartist lovordar en socialdemokratisk ledare, eller kanske gör ni inte det. Trots att min framtidsdröm såklart är ett vänsterstyre, vet jag att det svenska samhället har långt kvar att gå innan vi är där. Socialdemokraterna har samma grundinställning i de viktigaste frågorna, även om vi skiljs åt i många andra frågor. Men om socialdemokraterna hittar tillbaka till sin vänsterposition, vilket det låter på Juholt som de kommer att göra, är det självklart en välkommen förändring. Det är slut på att gulla med de blå. Det är slut på att tumma på de viktiga frågorna för att vinna röster - röster vinns genom att föra en tydlig oppositionspolitik som svenska folket känner igen sig i. 

Jag hoppas att Juholt fortsätter i samma anda som i linjetalet. Jag hoppas att socialdemokraterna växer och för en tydlig vänsterpolitik. Lycka till!