Ibland går det flera veckor utan att jag har energi nog att knåpa ihop ett blogginlägg. Ofta tror jag att jag måste vara på det rätta revolutionistiska humöret för att det ska vara inspirerande och intressant nog att läsa, och ärligt talat är det inte alltid man sitter här hemma och känner att ens egna tankar är särskilt intressanta för omvärlden.
Det går också i perioder vad krutet läggs på. Nu har det varit en period där jag funderat mycket kring mitt arbete och privatliv, och då blir det inte särskilt intressanta inlägg. Dock har ämnet feminism smugit sig in mer och mer i mitt medvetande senaste veckorna, både i privatlivet, arbetet och politiskt. Jag har alltid sett mig som feminist och verkat för ett jämställt samhälle men det är nog först nu som jag förstått innebörden och bredden i arbetet, och hur stort problemet egentligen är. Jag har börjat se med genusperspektiv på precis allt, och i stort sett allt jag ser (reklam, löner, shopping, tv-program och filmer, vänners kommentarer, grupper på fb...) visar hur självklart patriarkatet är, och hur inpräntat det är i människors medvetande. När jag protesterar mot Karlstadkalaset tycker många av mina vänner att det är ett fånigt uppror och att det är bra att det finns något för både tjejer och killar. När jag beklagar mig över Jack & Jones reklamfilm tycker flera att den är rolig och att man borde lägga sin energi på andra viktigare saker än reklamfilmer. Men det handlar ju om en så viktig fråga, feminism och jämställdhet, som genomsyrar precis allt jag ser. Varför finner vi oss i detta? Mina små kamper för till synes småsaker grundar sig i en mycket större fråga, och man måste börja någonstans. När vi vill bekämpa mobbing, droger och rasism är det nolltolerans som gäller. Från och med nu ställer jag mig bakom nolltolerans mot könsskillnader och antifeminism - och det innebär att jag kommer fortsätta bojkolla jippon i stil med Karlstadkalaset, och kommer fortsätta irritera mig på reklamfilmer i stil med Jack & Jones. Även de små striderna kan vara del av ett större engagemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar